På håll – en dikt

Jag dricker kaffe och lyssnar på Ferlin
i stolta skrikiga städer

Utanför mitt fönster spirar vårsolen
och ungdomens förälskelse
på en tilltuffsad bänk

Närheten
de stilla lena leendena
handen som ömt dras genom håret
läpparna som möts

Jag skakar på huvudet och minns den som igår
världen där inget var svårt
där inget ännu ställts på sin spets
där konflikternas och självkännedomens
sensommarfåglar
ännu inte byggt sina bon

Jag dricker kaffe och lyssnar på Bettlare och lösfolk
– På håll

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

The Dark Knight Rises – analys

OBS spoiler följer!

The Dark Knight Rises är rätt bra även om den inte håller hela vägen fram. Det är intressant att Bane framställs som en så pass komplex figur, som drivs av kärlekt till ett barn han ville skydda och hjälpa. (Dock är Miranda-storyn som det utvecklas till lite väl tunn)

Filosofiskt intressant: Bane och Miranda använder bomben för att befria Gotham City – det är en kritik mot Batmans skenbara vällyckande att rensa staden från ondska. Detta är en bra poäng för Batman har visserligen fått bort den organiserade brottsligheten – men inget har förändrats när det gäller klasstrukturer och kapitalistisk exploatering av arbete. Detta är något Batman aldrig ens försökte göra men som de menar måste göras för att befria en stad från brottslighet.Detta är den tänkvärda poängen.

De inför med våld och utlovar vad som skulle kunna kallas en anarkistisk stat i en genuin betydelse av ”anarkism” – dvs. inte ”anarkism” i nonsensidén om en stat eller ett samhälle utan styre (vad skulle det betyda?) – utan ett samhälle där styret nollställs och tillåts utvecklas på nytt från början. Naturligtvis infriar de inte detta, kan inte göra detta, då de behåller kontrollen och makten för att se till att människor inte organiserar sig på ett sätt som de själva inte vill (vilket de kan kritiseras för). Nåväl, det är en intressant kritik av det Batman kämpade för och inte kämpade för.

Filmen brister när den inte lyckas förvalta denna frågeställning, poliserna och Batman blir de självklara hjältarna utan att (och detta är den största bristen) man lyckas visa varför denna sida förtjänar att segra, varför de är de goda egentligen. Det enda de gör är att rädda allas liv, men politik och moral kan inte handla om att låta människor leva, det är att göra det alldeles för enkelt för sig. För att säga något intressant måste man också säga något om hur och varför människor bör leva. Dvs. filmen besvarar inte frågan: räcker det med att människors liv och utrota organiserad brottslighet utan att göra något åt kapitalistisk exploatering och klasskillnader för att vara en god kraft?

Publicerat i film/tv-serier, Filosofi, Politik | Märkt , , , | Lämna en kommentar

dikt – kaffekroppen

mitt hjärta slår
i takt med tanken
på kaffekroppens hinna
som blixtrar
mellan synapsspetsarna

laddar världen med mening
greppar världen
och mänskligheten

vid dess gemensamma rot
i ett litet pincettgrepp
kring kaffedoften

Publicerat i existentialism, Filosofi, poesi | Märkt , , | Lämna en kommentar

Lars von Trier – Antichrist – analys

Ett tema i antikrist är naturens inneboende ondhet, både den yttre, det vi till vardags kallar natur (i fortsättningen enbart kallad ”natur”) och den mänskliga, inre, naturen (i fortsättningen kallad ”den mänskliga naturen”).

Von Trier tematiserar en intressant tanke, men att kalla den yttre och inre naturen för ond skulle jag säga helt enkelt en felaktig slutsats.

Naturen

Naturen är inte ond. Det von Trier försöker karaktärisera, och som vi är så vana vid att vi är helt blinda inför, är att naturen inte alls är vacker och fridfull utan vad jag hellre än ond skulle beskriva som en skoningslös och hänsynslös dödskamp. Den livskraft som finns är både destruktiv och potentiellt självdestruktiv; den är potentiellt självdestuktiv därför att ingen organism förutom människan har förmågan att reflektera kring och korrigera sitt beteende om det egna beteendet håller på att underminera de egna livsvillkoren; en ensam gädda i en liten damm med småfisk skulle om den kunde äta upp dem alla och således tillslut svälta ihjäl på grund av sitt eget agerande.

Destruktiviteten, att djur äter andra djur, helst de svaga och långsamma, att de med andra ord föder sina egna ungar genom att döda andra djurs ungar, att ungar i samma bo kämpar för att utkonkurrera och utsvälta sina syskon, att vissa spindlar äter sin avkommas fader direkt efter parning, att parasiter, virus och bakterier lever på och gör andra sjuka för sin egen och sin avkommas skull. Allt detta är så normal att vi inte förfäras av det, vi bortser från det när vi betraktar naturen och säger att den är vacker och harmonisk och fridfull.

Förtjänsten med antikrist är att von Trier verkligen försöker få oss att se det vi har så svårt att se och han försöker få oss att ställa oss själva frågan ”vad säger allt detta om vårt liv här på jorden, om vår existens?”.

Tyvärr känner von Trier som sagt att han måste göra detta genom att karaktärisera naturen som ond och genom att gestalta abnormiteter, döda ungar som hänger halvfödda ur modern, fåglar som äter upp sin egna halvdöda avkomma och rävar som äter sig själva.

Detta är överdrivet och det hade inte behövt vara överdrivet. Den hade varit ännu bättre om han hade lyckats gestalta och framvisa naturens groteska hänsysnlöshet och skoningslöshet genom ett framvisande av fenomen som vi alla känner igen.

Genom att säga att naturen är ond fäller dessutom von Trier ett ogiltigt normativt omdöme om naturen. Det ett illustrerande av naturens skoningslöshet kan vara däremot är ett uppvisande av den situation vi befinner oss i, hur den värld vi hamnat i är. Det är ett existentiellt omdöme som inte pekar på hur vi ska ställa oss till detta, och kanske ska vi inte heller försöka finna en slutgiltig normativ position utan just stanna i detta icke-värderande betraktande: ”ja, det är denna märkliga värld fötts in i och måste leva i”.

Människans natur

von Triers andra normativa påstående i antichrist är att människans natur är ond (eller åtminstone kvinnans natur, men låt oss diskutera människans natur här då det inte gör någon principiell skillnad för mitt resonemang).

Fast här borde jag vara mer försiktigt, medan det första påståendet, att naturen är ond, menar jag är ett tydligare budskap i filmen som sådan. Slutsatsen att människans eller kvinnans natur är ond skulle man kunna tillskriva kvinnan i filmen. Det är möjligt att säga att filmen tematiserar och illustrerar denna tanke utan att säga att den för fram den.

Hursomhelst, även detta är förefaller mig vara en överdriven eller rent av felaktig karaktärisering av även de hemskast tänkbara illdåd som en människa kan utföra och har utfört.

Jag fascineras ofta av hur ondska gestaltas i berättelser som Sagan om ringen. Sauron är en så extremt platt karaktär; vad vill han göra när han nått sitt mål? Vad drömmer Orcherna om att göra efter krigets slut? Odla blommor? Dansa? Skaffa barn och orna en välordnad infrastruktur i mörkrets rike? Dessa frågor är menade att visa på att ett platt begrepp om ondska är mer eller mindre obegripligt.

De politiska illdåd som genomförsts genom historien har utförts utifrån övertygelsen att det leder till något gott för någon.

Hämnd kan beskrivas som ett begär efter att ställa till rätta och skippa rättvisa – hur mycket den som drabbas eller står vid sidan om vill protestera mot denna uppfattning.

När kvinnan i antikrist krossar mannens pungkulor och skruvar fast en slipsten i hans ben är det för att hon inte tror att han älskar henne och verkligen vill hjälpa henne och för att hon är rädd att han ska lämna henne. (utifrån henens perspektiv ser det så ut och delvis måste man som åskådare erkänna att det finns visst fog för hennes misstänksamhet givet hur hennes man beter sig) 

Därmed är det missvisande att beskriva dessa gärningar som onda. Det är obegripligt vad det skulle tillföra att kalla dem onda.

von Trier har alltså inte lyckats ge begrepept ”ondska” någon klar och intressant mening. Jag har således fortfarande svårt att förstå begreppet ”ondska” och jag har svårt att se det som något mer än en allt för enkelt symbol i konst och enbart ett retoriskt, manipulatoriskt begrepp i politik.

Publicerat i existentialism, film/tv-serier, Filosofi, moralfilosofi | Lämna en kommentar

dikt – nattkaffe

kaffet smakar annorlunda på natten
när mörkret stoppat om snön sedan länge
och cykelbanans nattlampa räknar snöflingor och dammråttor
eller bokstäver
till ljudet av toner långtbortifrån

Publicerat i poesi | Märkt | Lämna en kommentar

Dogville (Lars von Trier, 2003) – analys

Grace flyr mitt i ett gräl med sin far, hon har kallat honom arrogant och han kan inte acceptera det då han anser att hon är den mest arroganta person han någonsin träffat.

När hon flyr skjuter han efter henne, hon hamnar i Dogville.

Tom, filosofen, vill visa för byborna att de inte är goda, att de bara ser till sig själva. Men han förstår redan på förhand att de inte kommer att vilja lyssna på det, så han söker en illustration, genom att se om byborna är villiga att hjälpa Grace finner han sin illustration.

Tom har rätt, eftersom de hävdar att de är så goda har de inget annat val än att bevisa det när de ställs inför det konkreta valet att hjälpa Grace genom att skydda henne. Men istället för att hjälpa henne i denna utsatthet faller de allihop för lockelsen att dels utnyttja hennes hjälplösa situation och dels göra henne till syndabocken (för att ha förfört männen och stulit pengarna t.ex.). När de väl börjat accelererar processen och utnyttjandet normaliseras under ständiga försäkringar att hon inte alls behöver arbeta så mycket och att de bara tänker på hennes väl. (De vill henne inte alls illa vilket visas genom att de gjort hennes kedja så pass lång att hon faktiskt kan sova i sin säng.)

Tom däremot ser sig själv som ståendes över sina medbybor, men ser inte han också bara till sitt eget? Är han verkligen genuint intresserad av att hjälpa Grace? Är han inte snarare intresserad av sitt författande och illustrerande – det är ju just illustrerandet som han drömmer om kommer bli det kännetecken som kommer göra hans böcker berömda.

Varför kallade hennes far henne för arrogant? Därför att hon, i likhet med Tom, ser sig själv som högre stående än alla sina medmänniskor; de kan inte rå för att de gör fel, de gör fel på grund av sina svagheter och man kan inte hålla människor ansvariga för sådant de gör av svaghet. Hon däremot ser sig som ståendes över mänsklig svaghet och förlåter dem. När hon stjäl hundbenet måste hon konfrontera sin egen mänsklighet och hon insisterar på att hon måste straffas. Med andra ord vill hon hålla sig själv ansvarig för sina handlingar, hon vill inte förlåta sig själv som hon vill förlåta andra.

Hon vill inte veta av den makt hennes far erbjuder sig att dela med henne, därför att hans enda makt består i att kunna straffa.

”En hund kan inte klandras när den slickar i sig sin egen spya”. (Grace)

”Man kan lära hundar användbara saker, men bara om man inte förlåter dem varje gång de handlar i enlighet med sin natur”. (Graces far)

 

Vändning

Grace vill inte längre förlåta, men det är inte heller hämnd eller egen vinning hon nu eftertraktar. Medan hennes far verkar ha en mer pragmatisk inställning att människor, liksom hundar, kan tränas till att vara användbara och att straff en viktig del av en sådan träning så kommer Grace till insikten att alla måste stå till svars för sina handlingar även när de enbart handlar i enlighet med sin natur, utifrån instinkter och begär. Grace vill använda sin makt till att göra världen till en bättre plats. Hennes far föreslår att de kan spika upp hunden på väggen under gatlampan, men nej, det skulle bara göra dem rädda, inte till bättre människor.

Grace finner bara ett svar på hur hon kan göra världen till en bättre plats; genom att döda byborna. Med andra ord finner hon inget hopp.

Så, finns det inget hopp? Är människor oförbätterliga? Är vi ansvariga även när vi inte handlar medvetet utan enbart faller offer för vår svaghet och handlar utifrån begär och instinkter?

Filmen avslutas med den krypiska frågan om det är Grace som lämnar Dogville eller om det är Dogville som lämnar henne?

Publicerat i existentialism, film/tv-serier, Filosofi, moralfilosofi | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

dikt – cirkusartist

när alla motarbetar mig
när jorden vrider sig motsols
när vinden piskar vinden i mitt ansikte och solen vägrar gå upp
fäller jag ut mina broddar
och minns att livet sannerligen är ett spekatakel

det ska inte hindra mig
jag är blott en ensam cirkusartist utan publik, javisst
men åtminstone en envis sådan

Publicerat i Uncategorized | Märkt | 2 kommentarer