Främlingar

Tankar kring främlingar:

Vissa saker tar vi människor för givet. Dessa saker kan verka så självklara för oss att vi missar att de inte är självklara för alla. Jag kom att tänka att detta kanske gäller för inställningen till främlingen.

Konflikterna ökar i det svenska samhället kring sd och främlingsfientlighet och rasism. Kan det vara så att stadsmänniskor är så vana vid främlingen att hon inte ser att landsbyggdmänniskan inte har samma inställning till främlingen och därmed missförstår arten av främlingsfientlighet? Och omvänt att den utpräglade landsbyggdmänniskan kan ha svårt att förstå hur man ska kunna leva med främlingar?

Att leva i en stad är att leva bland främlingar. När stadsmänniskan rör sig en vanlig dag på stan rör hon sig bland främlingar hon antagligen inte kommer att träffa på igen eller komma ihåg att hon sett förrut. Stadsmänniskan känner väldigt få av sina grannar. Hon vet inte vad de heter och knappt hur de ser ut. Stadsmänniskan har inget intresse i de som råkar befinna sig och röra sig på samma geografiska plats, det är bara om ens liv korsas som man lär känna varandra (barn som är kompisar, gemensamma ytor i bostadsområdet som ska skötas, kollegor, fritidsintressen, etc.). Detta gör att främlingen i grunden är normal och ointressant men en potentiell vän för att ens liv potentiellt kan komma att korsa framöver. Stadsmänniskan kan såklart vara rädd för faror i staden (rån, trakasserier, våldtäkt, etc. men även trafikolyckor, etc.) men för den stadsmänniskan som känner sig trygg utgör främlingen i sig inget hot förrän tecken på hot yttrar sig (att någon eller några närmar sig eller tilltalar en på onaturliga sätt).

Ju mindre samhälle man bor i, desto bättre känner alla varandra (denna lagbundenhet kan dock säkert ha undantag). Det som utgör grunden för att man känner varandra är att man träffar på varandra, dvs. det är den geografiska faktorn som utgör grunden. I små samhällen är därmed främlingen onormal. Främlingar kommer t.ex. i form av semesterfirare och nyinflyttade som pendlar in till storstaden och tar med sig sin stadsmentalitet i relationen till sina grannar (dvs. att man inte bryr sig om dem förutom om man har något gemensamt intresse). Främlingar hör alltså per definition inte hemma i ett sådant sammanhang men kan upphöra att vara främling om man blir en del av den geografiska gemenskapen, om man inlämmas i det ”alla som känner alla” (vilket t.ex. semesterfiraren inte kan bli och pendlaren kan vara ointresserad av). Därmed blir man i grunden främlingsfientlig (även om man kan ha en positiv inställning till nya främlingar för att man har en välkomnande inställning som gör att man vill göra dem till bekanta, eller därför att man delvis har en stadsmentalitet i sig (t.ex. för att man bor nära och rör sig i en stad, jobbar i en stad eller har studerat i en stad).

Är detta en delförklaring till varför sd-sympatier är mer utbredd på landsbyggden? (Med betoning på del, det är såklart även andra faktorer som spelar in, t.ex. rasism, konservatism, etc.)

Intressant att reflektera vidare kring: Givet analysen ovan blir det intressant att fråga vilka stadsbor som röstar på sd. Är det de otrygga stadsborna? Dvs. de som i främlingen i vardagen främst ser ett potentiellt hot? Hur har hen isåfall kommit att känna så?

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s