Josh Paler Lin och Thomas – internet och drama i realtid.

2014-12-25

Internet förändrar samhället. Vi kan följa draman i realtid. Just nu pågår dramat Josh and Thomas. https://www.youtube.com/watch?v=AUBTAdI7zuY

Det började såhär: Josh Paler Lin är en medelstor youtuber som mestadels verkar syssla med pranks. Nu inför julen tänkte han göra ett ”socialt experiment”: ”How does a homeless guy spend a 100 dollar?” Klippet postades den 22’a december, sedan exploderade det. Klipper nådde mig via facebook den 24’e december då en bekant på facebook gillade det. Klippet hade då setts ett par miljoner gånger. Nu, 24 timmar senare, har det setts 18 miljoner gånger.

Intention:

Josh är ärlig med att grundtanken med klippet var att se hur den hemlöse skulle spendera pengarna, att han någonstans förväntade sig, fördomsfullt, att han skulle köpa sprit eller liknande för pengarna. Men händelseförloppet lever sitt eget liv. På inrådan av sina tittare startae Josh en insamling till Thomas, det ingick alltså inte i Joshs inledande intention. Han satte målet högt, 10k dollar med en insamlingstid på 1 månad. När jag tittade första gången, dvs 2 dagar efter klippets lansering, och något kortare tid sedan insamlingen påbörjades, så hade 30k dollar samlats in. Idag är summan uppe i 85k dollar. https://www.indiegogo.com/projects/help-thomas-to-get-a-fresh-start

Klippet blev viralt och gammelmedia hakade på. Josh ängade den 23’e (eller 24’e?) åt att ge intervjuer i tv och tidningar. Alla vill ha med denna historia. Många vill skänka pengar.

Den logik som driver detta är dels medialogiken, dels att det är jul och berättelsen passar perfekt med vad alla vill att julen ska vara, dvs. omtanke och godhet (istället för den kommersiella och frossande högtid det egentligen är).

Vi följer detta i realtid, dramat är inte över. Och det är verkliga människors liv och nu som vi följer.

Hur mycket pengar kommer att komma in denna månad?

Vad sitter gammelmedia och spawnar på nu? Jag gissar att de jobbar över julen för att se till att just deras tv-show, etc. först får ha med Josh och Thomas i sina tv-soffor. Vilket kommer ge historien mer uppmärksamhet och mer views på klippet och fler donationer.

Existentiella sidor:

Josh är inte van vid denna uppmärksamhet. Även om hans youtube-kanal inte är direkt liten så är den inte heller stor. Hans nisch är också en helt annan än den han nu blir känd för, pranks. Han är inte van att hantera sådan här uppmärksamhet, etc. Han sa redan i klippet att mötet med Thomas förändrade honom, berörde honom, att han var fördomsfull mot hemlösa men att Thomas fick honom att se något annat.

Och så framför allt, Thomas. Vet han om att hans historia sprids över hela världen? Vet han om att hans historia inte bara sprids över internet utan i tidningar och tv?

Att få 100 dollar, 200 dollar, när man står och tigger kan vara överväldigande. Det sätter en i en ny situation. Det kan vara svårt att hantera en så plötslig och stor gåva. Men vad kommer då hända när Thomas får närmare 100 000 dollar? Det finns många historier om människor som vunnit på lotto och inte kunnat hantera det, som slutat i större missär än innan. Ens cirklar rubbas. Thomas kommer få uppmärksamhet från media, gamla vänner kommer plötsligt dyka upp och han kommer inte kunna avgöra vem som är riktig vän och vem som bara är ute efter pengar, han kommer att möta folk som kommer försöka lura honom, han kommer att utsättas för avundsjuka, kanske hat, kanske bitterhet, kanske våld och rån. Hur är det för honom att bo på ett hem för hemlösa (shelter) om de vet om hans historia?

Nu säger jag inte detta för att kritisera eller invända mot gåvorna, utan för att belysa att saken inte är enkel, att vi är mitt uppe i ett drama som vi inte vet hur det ska sluta.

Som avslutning kommer här ett utdrag om den existentiella etiken utifrån Simone de Beauvoirs essä Pyrrhus and Cineas som jag skrev för många år sedan. Det är bara ett udrag så vissa poänger kan vara lite oklara:

A boy wants to climb a tree and I lift him up. In this situation I made his goal into mine, I made him reach his goal, thus I acted for him. But he wanted to climb the tree.[1] If he would have asked for my help that would have been another thing, but in this example he did not ask for my help. Therefore I am treating him as an object. I fail to treat him as the subject he is. Have I helped him to reach his goal? No, according to Beauvoir have I destroyed his goal. I am tyrannical.

Let’s take a similar example; a poor family wants to become wealthy. I give them a fortune. Have I helped them? An example such as this is more complicated than the first example and I don’t want to give any definite answer. Perhaps I did help them. But it’s important to see the problems involved. Before I gave them my fortune they might have had big plans, perhaps they had already made some progress that made them proud, perhaps they’d just opened their first saving account. This perhaps made their self-esteem grow. What will happen to their self-esteem now when they no longer need to strive for their goal? Every end is to be surpassed. I drastically change their situation and therefore their old goals have to be thrown away, and they are put in a situation of existential crisis where they have to set up new goals, find a new path, a new meaning and orientation in life. What will they do with all the money? They had not thought of that. My point is that I don’t help them reach their goal, I make their goal disappear and I put them in a completely new situation. They might feel that they don’t deserve my fortune. They might feel disrespected, “don’t I think they can make their own fortune”? The money will maybe not be worth as much as if they have earned it them themselves. There are no given answer to what will happen, but Beauvoir’s point is that I cannot give what’s not expected from me. Her suggestion is that I formulate my projects and goals in such a way that I treat others as individuals that have their own choices. This example is not saying that we shouldn’t do anything for the boy that wants to climb the tree or the poor family that want to become wealthier. But first of all it points out that I can give what is asked of me. And if I give more I change the other’s situation in a radical way they he or she didn’t expect. Secondly, it points out that my gift is always only a first step, the gift is only creating a situation for the other to act in, my gift does not automatically fulfil what I may have thought the gift should fulfil.

[1] Pyrrhus and Cineas., p. 119

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s