Lars von Trier – Antichrist – analys

Ett tema i antikrist är naturens inneboende ondhet, både den yttre, det vi till vardags kallar natur (i fortsättningen enbart kallad ”natur”) och den mänskliga, inre, naturen (i fortsättningen kallad ”den mänskliga naturen”).

Von Trier tematiserar en intressant tanke, men att kalla den yttre och inre naturen för ond skulle jag säga helt enkelt en felaktig slutsats.

Naturen

Naturen är inte ond. Det von Trier försöker karaktärisera, och som vi är så vana vid att vi är helt blinda inför, är att naturen inte alls är vacker och fridfull utan vad jag hellre än ond skulle beskriva som en skoningslös och hänsynslös dödskamp. Den livskraft som finns är både destruktiv och potentiellt självdestruktiv; den är potentiellt självdestuktiv därför att ingen organism förutom människan har förmågan att reflektera kring och korrigera sitt beteende om det egna beteendet håller på att underminera de egna livsvillkoren; en ensam gädda i en liten damm med småfisk skulle om den kunde äta upp dem alla och således tillslut svälta ihjäl på grund av sitt eget agerande.

Destruktiviteten, att djur äter andra djur, helst de svaga och långsamma, att de med andra ord föder sina egna ungar genom att döda andra djurs ungar, att ungar i samma bo kämpar för att utkonkurrera och utsvälta sina syskon, att vissa spindlar äter sin avkommas fader direkt efter parning, att parasiter, virus och bakterier lever på och gör andra sjuka för sin egen och sin avkommas skull. Allt detta är så normal att vi inte förfäras av det, vi bortser från det när vi betraktar naturen och säger att den är vacker och harmonisk och fridfull.

Förtjänsten med antikrist är att von Trier verkligen försöker få oss att se det vi har så svårt att se och han försöker få oss att ställa oss själva frågan ”vad säger allt detta om vårt liv här på jorden, om vår existens?”.

Tyvärr känner von Trier som sagt att han måste göra detta genom att karaktärisera naturen som ond och genom att gestalta abnormiteter, döda ungar som hänger halvfödda ur modern, fåglar som äter upp sin egna halvdöda avkomma och rävar som äter sig själva.

Detta är överdrivet och det hade inte behövt vara överdrivet. Den hade varit ännu bättre om han hade lyckats gestalta och framvisa naturens groteska hänsysnlöshet och skoningslöshet genom ett framvisande av fenomen som vi alla känner igen.

Genom att säga att naturen är ond fäller dessutom von Trier ett ogiltigt normativt omdöme om naturen. Det ett illustrerande av naturens skoningslöshet kan vara däremot är ett uppvisande av den situation vi befinner oss i, hur den värld vi hamnat i är. Det är ett existentiellt omdöme som inte pekar på hur vi ska ställa oss till detta, och kanske ska vi inte heller försöka finna en slutgiltig normativ position utan just stanna i detta icke-värderande betraktande: ”ja, det är denna märkliga värld fötts in i och måste leva i”.

Människans natur

von Triers andra normativa påstående i antichrist är att människans natur är ond (eller åtminstone kvinnans natur, men låt oss diskutera människans natur här då det inte gör någon principiell skillnad för mitt resonemang).

Fast här borde jag vara mer försiktigt, medan det första påståendet, att naturen är ond, menar jag är ett tydligare budskap i filmen som sådan. Slutsatsen att människans eller kvinnans natur är ond skulle man kunna tillskriva kvinnan i filmen. Det är möjligt att säga att filmen tematiserar och illustrerar denna tanke utan att säga att den för fram den.

Hursomhelst, även detta är förefaller mig vara en överdriven eller rent av felaktig karaktärisering av även de hemskast tänkbara illdåd som en människa kan utföra och har utfört.

Jag fascineras ofta av hur ondska gestaltas i berättelser som Sagan om ringen. Sauron är en så extremt platt karaktär; vad vill han göra när han nått sitt mål? Vad drömmer Orcherna om att göra efter krigets slut? Odla blommor? Dansa? Skaffa barn och orna en välordnad infrastruktur i mörkrets rike? Dessa frågor är menade att visa på att ett platt begrepp om ondska är mer eller mindre obegripligt.

De politiska illdåd som genomförsts genom historien har utförts utifrån övertygelsen att det leder till något gott för någon.

Hämnd kan beskrivas som ett begär efter att ställa till rätta och skippa rättvisa – hur mycket den som drabbas eller står vid sidan om vill protestera mot denna uppfattning.

När kvinnan i antikrist krossar mannens pungkulor och skruvar fast en slipsten i hans ben är det för att hon inte tror att han älskar henne och verkligen vill hjälpa henne och för att hon är rädd att han ska lämna henne. (utifrån henens perspektiv ser det så ut och delvis måste man som åskådare erkänna att det finns visst fog för hennes misstänksamhet givet hur hennes man beter sig) 

Därmed är det missvisande att beskriva dessa gärningar som onda. Det är obegripligt vad det skulle tillföra att kalla dem onda.

von Trier har alltså inte lyckats ge begrepept ”ondska” någon klar och intressant mening. Jag har således fortfarande svårt att förstå begreppet ”ondska” och jag har svårt att se det som något mer än en allt för enkelt symbol i konst och enbart ett retoriskt, manipulatoriskt begrepp i politik.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i existentialism, film/tv-serier, Filosofi, moralfilosofi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s