vetenskap, filosofi och konst

Vetenskapen och filosofin kan tillsammans beskrivas som ”konsten att kommunicera”, mer specifikt kan de definieras som ”konsten att kommunicera idéer (iakttagelser, insikter, kunskaper?)”

Konsterna kan i kontrast till detta beskrivas som ”konsten att skapa”. Detta låter som en ovanligt ointressant plattityd, men vad jag är ute efter kan klargöras genom att specificera konsterna som ”konsten att skapa känslor, upplevelser, tankar”.

Alla som på allvar ägnat sig åt att skapa konst vet hur lätt den blir livlös, stel, tråkig om man som konstnär försöker skapa ett verk som ska ge betraktaren just den känsla, upplevelse eller tanke som man själv utgår ifrån. Konst handlar om att ge betraktaren utrymme, att skapa något tillräckligt ofullständigt och oklart för att sätta igång en tolkande, upplevande process hos betraktaren.

Detta är absoluta motsatsen till vetenskaperna och filosofin, de vill just förmedla något exakt; ett resultat, en insikt, en observation. Vetenskapernas kommunikation handlar om att lära lyssnaren något.

Därför handlar vetenskaperna och filosofin om att skapa och bemästra språk. För exakt kommunikation kan enbart ske genom exakt språk, ny kunskap, nya insikter kräver nya språk, nya begrepp, nya definitioner.

Detta gäller såväl naturvetenskaperna som kulturvetenskaperna.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till vetenskap, filosofi och konst

  1. Kalle Bergman skriver:

    Jag vet inte om jag köper det här.

    Kan inte filosofin handla om att skapa ett rum för ett tänkande som inte ännu har funnit sitt språk, att skapa begrepp för det som kanske i framtiden kommer att kunna artikulera nya tankar? Kan inte filosofin bygga på föraningar och ofullständiga bilder, som erbjuds åt eftervärlden som ett material att arbeta med?

    Och kan inte konsten, omvänt, syfta till att dokumentera, att fånga en upplevelse eller ett perspektiv som förvisso är ”subjektivt” och fyllt av den levda verklighetens alla tvetydigheter och oklara sammanhang (och därför inte låter sig fångas i vetenskapens exakta, objektiva språk) men som ändå är just en -specifik- upplevelse/perspektiv.

    ”Skapa nya språk”, är inte det en närmast paradigmatisk definition av poesin?

    Jag försöker inte vederlägga dig, jag vet bara inte om jag riktigt förstår syftet med att upprätthålla en så skarp distinktion. Och ställer några öppna frågor.

    • erikjboström skriver:

      1. Vad menar du med ”skapa ett rum för ett tänkande som inte ännu har funnit sitt språk, att skapa begrepp för det som kanske i framtiden kommer att kunna artikulera nya tankar”?

      2. Filosofin kan absolut bygga på föraningar och ofullständiga bilder, men skulle du inte hålla med om att den filosofiska strävan är att försöka klargöra dessa? Att man sen inte lyckas, men lyckas ge bilder/föraningar som tänkare i efterhand kan arbeta vidare med eller finna inspirerande är såklart något som ofta sker och som inte är dåligt. Men kan detta vara målet?

      3. Jag tror inte det är möjligt för konsten att dokumentera/fånga en upplevelse. Man kan såklart försöka och jag kan ju inte fastslå med säkerhet att det inte går, men min erfarenhet av att försöka skriva poesi och skönlitteratur på det sättet har gett mig insikten/inställningen att det är omöjligt, en återvändsgränd.

      4. Visst kan man säga att poesin ”skapar nya språk”, men är det fortfarande poesi om man försöker kommunicera en specifik idé/tanke/upptäckt? Om det är det man vill, varför försöka gära det i form av poesi istället för en uppsats/artikel/monografi? Jag har svårt att se att man kan försöka kommunicera en specifik idé på ett bra sätt utan att ange argument, fakta, utgångspunkter osv osv. Och det är svårt att göra i poetisk form skulle jag säga. Men detta kan ju diskuteras…

      5. Jag har inte riktigt ett genomtänkt syfte, det var mest en tanke som jag hade och ville uttrycka, vilket resulterade i en oredigerad, icke ännu färdigsmällt text 🙂

  2. Kalle Bergman skriver:

    Jag vet inte om det nödvändigtvis är meningsfullt att prata om ett ”mål” för den filosofiska aktiviteten. Snarare tror jag varje idé är riktad åt flera olika håll ända från början. Föregriper Demokritos’ atomlära den moderna fysiken som sitt inneboende telos? I samtiden var det en uppgörelse med Parmenides och ett försök att tänka förhållandet mellan vara och tillblivelse: en rent begreppslig övning. Men den moderna fysiken ligger ändå latent i den antika atomteorin, som ett första uttryck för en mänsklig tankemöjlighet (”ett rum för ett tänkande som ännu inte funnit sitt språk”). Samtidigt har den andra potentialer. Ingen skulle idag föreställa sig att bygga en etik på atomläran, som Epikuros gjorde. Och kanske har den åter andra, ännu outforskade möjligheter.

    Med andra ord: ”klargörandet” innebär redan i sig ett steg bort från den ursprungliga idén. Och även om idén får sitt existensberättigande genom att den innehar potentialen till klargöranden, så behöver den inte därmed vara bunden till något visst klargörande som utgör dess sanning och ändamål. Varje tanke har oklarheter, närmast per definition — ett tänkande som förmådde fatta hela världen, utan rest, vore närmast liktydigt med denna värld, såsom det tänkande attributet i Spinozas gudssubstans är helt isomorft med det utsträckta attributet och därför i princip omöjligt att skilja från det annat än till namnet. Därför blir det också fel om vi tänker oss att en oklar tanke är en stympad tanke, en misslyckad tanke: i sådana fall lyckas vi ju aldrig tänka! Snarare bör man se tänkandet som en aldrig avslutad process, och de enskilda tankarna som de verktyg som låter processen fortgå och slå in på nya spår. Tankens kraft mäts då inte i hur ”färdig” och förtydligad den är, utan i dess inneboende rikedom och potential.

    Och här skiljer sig ju inte det filosofiska tänkandet från poesin. Du säger själv att konsten handlar om att ge uttrymme för betraktarens egna tolkningar. Men dessa tolkningar vore tomma om de inte någonstans bottnade i verkligheten utanför konstverket, och konstverket är i sig en betraktelse av världen, ett blottläggande av några av dess sammanhang som tidigare förblivit dolt (och det kan vara ganska abstrakta sammanhang).

    Omöjligheten i att fånga en upplevelse genom poesi, som du beskriver, är inte nödvändigtvis en vederläggning av tesen att detta skulle vara dess uppgift. Då kunde vi ju lika gärna peka på omöjligheten att någonsin fullständigt fånga verkligheten i vetenskapens språk, om inte annat så för att språkets natur inte tillåter det (språket är diskret, verkligheten är kontinuerlig; språket är refererande och dualistiskt, verkligheten är sig själv nog; etc). Snarare rycker poesin in just när verkligheten är sådan att vetenskapen inte mäktar med den; när den är subjektiv, flytande, tvetydig, singulär i kontrast till den objektiva, fasta, entydiga, generella vetenskapen. Att poesin ”misslyckas” hör till sakens natur, men av samma skäl ”misslyckas” vetenskapen — och ändå ”lyckas” de bägge, i den mån de driver tänkandet vidare.

    Man kan ju konstatera att fler än en tänkare känt sig tvungna att överbrygga det förmenta gapet mellan vetenskap och poesi för att kommunicera sina insikter: Herakleitos, Parmenides, Lucretius, Nietzsche, Kierkegaard, Derrida, Deleuze — och även Platon själv, som föraktade konsten men som ändå tillgrep dramat och myten när han behövde grunda Logos i det för-logiska.

    Tja… något i den stilen, i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s