Gilmore Girls är riktigt bra konst

Vad är bra konst?

Självklart går det inte att formulera något meningsfullt svar utan att först kvalificera frågan.

Nu avser jag varken att utlägga vad jag anser är bra underhållning, allmänbildande eller ens vad som är ”nyskapande”.

Jag avser att ge ett exempel på varför Gilmore Girls (2000-2007) (Amy Sherman) är en av de bättre populärkulturella produkter som jag stött på med avseende på konst som lär oss vad det innebär att vara människa.

Konst som lär oss vad det innebär att vara människa är konst som visar på vår existens villkor och oundvikligheter. Eller med andra ord; vår existens logik.

Det bästa exemplet på denna slags konst som jag känner till är Ibsens pjäser (främst tänker jag på Ett Dockhem och Vildanden). Det de gör som gör dem till bra konst i den bemärkelse jag här avser är att de tematiserar komplexa relationer, konflikter, personer på ett dynamiskt vis. Med detta menar jag att det inte något så platt som att det skulle vara ”många faktorer inblandade”, de är komplexa på ett sådant sätt att situationens komponenter sätts i spel med varandra på ett sätt att dramat föder sig självt. Dramat får liv och det beror på att Ibsen får fatt i vår existens logik. Därmed lyckas han visa den för oss och det är därför att han visar oss något om vad det innebär att vara människa.

De Beauvoirs romaner (Den inbjudna, Andras blod, Mandarinerna) är ett annat exempel på denna, i ärlighetens namn, mycket tunna genre av konst.

Till denna genre vill jag som sagt även räkna Gilmore Girls (även om serien inte genomgående besitter denna kvalité). Det finns många exempel att analysera och helst i kronologisk ordning och i relation till hela situationen. En sådan analys har jag inte tid för just nu, så jag ska bara ta upp ett kort exempel.

Analys:

Gilmore Girls, säsong 7, avsnitt 8.

Rory har skrivit en artikel som prov på vad hon kan till en up and coming nättidskrift. Kontakten med tidskriftens redaktör gjorde hon på ett launge-party för hennes pojkvän Logans nyss uppstartade och lyftesfyllda affärsverksamhet. Festen är fylld med affärsvärldens framtida storspelare. Redaktören föreslår (med andra ord: beställer) en text om just denna fest.

Hon låter pojkvännen Logan läsa den innan hon ska skicka in den och undrar vad han tycker.

Han blir arg. Han säger att artikeln är elak, att den är dömande (judgemental) och föraktfull.

Analys:

Logan har mycket rätt i det han säger.

Rory har gjort ett misstag, hon har misstagit Logans till ytan föraktfulla jargong mot sammanhanget och människorna för verkligt förakt. Men Logan är en del av detta sammanhang och han trivs med att vara det. Hans jargong kan tolkas som ett uttryck för att han känner hur denna situation är ny för Rory och han spelar på en känd diskurs om den ekonomiska utomakademiska överklassens privilegier, ytlighet och nepotism för att släta över det faktum att han faktiskt är en del av detta nu. Han menar helt enkelt inte vad han säger, men vet inte vad annat han ska säga då han känner att den nya jargongen och de nya samtalsämnena är främmande för Rory. Jag är benägen att säga att det är ett slags försök för Logan att ursäkta sig, ett uttryck för en osäkerhet och otrygghet i den nya identiteten som affärsman. Denna osäkerhet grundar sig dels i hans och Rorys gemensamma bakgrund i universitetsvärlden och en allmänt känd jargong om det akademiska högstående status och dels i ett ”arbetarklassperspektiv” (återkommer nedan).

Artikeln visar, för tittaren, Rory och Logan, att hon dels ser sig själv och Logan som ståendes utanför denna miljö, som gäster i den. Det är detta som möjliggör den elaka tonen. Dels avslöjar den att Rory ser sig som bättre därför att hon inte fått allting gratis (i antydd motsats till dessa överklassbarn) utan själv kämpat sig till sin position utan privilegier. Detta visar att hon till stor del ser sig själv som en person som kommer från den lilla hålan Stars Hollow, dotter till en ensamstående mor och med en djup förankring i en småstadskontext där rikedomar och privilegier är frånvarande.

Denna bild är delvis sann, men delvis en chimär och det är detta Logan pekar ut för Rory. Hon tillhör själv den klass hon hånat i artikeln, hon vill inte se sig som sådan utan hon vill se sig som bättre.

Rory försöker förneka att artikeln är elak och dömande på ett hycklande och självbedrägligt sätt. Hon försöker beskriva sin ambition i termer av att hon försökte vara vitsig, ironisk, inte alls elak. Men man hör på hennes ord att hon inte ens tror på dem själv samtidigt som hon vägrar acceptera att Logan har rätt. Denna konflikt utan lösning löser hon genom att byta fokus och fly: hon förolämpar Logan och sticka därifrån.

Hon söker förgäves stöd i den uppfattning om intentionen bakom artikeln som hon önskar att hon hade haft när hon skrev den. Men hennes två vänner som läser texten bekräftar att den är elak och dömande (även om de gillar det eftersom de inte tillhör den grupp som kritiseras som ytlig och privilegierad utan tillhör just en grupp som vinner självbekräftelse genom att avfärda affärsvärlden på detta sätt). Rory skrev inte artikeln utifrån den intention hon insisterar på att hon hade (vitsighet) men misslyckades med att uttrycka (”blev för överdriven”). Tvärtom lyckades hon utifrån sin intention (att vara elak) men vill inte längre kännas vid den (eftersom hon inte längre kan förneka att Logan och hon själv tillhör den klassen).

Till slut kommer hon till insikt om att omgivningen har rätt i sitt omdöme av artikeln och hon måste acceptera och erkänna för sig själv att hon bedragit sig själv och hycklat om vem hon är, om sin privilegierade bakgrund och att hennes pojkvän nu på allvar är en del av affärsvälden.

Det som utspelat sig hittills berör Rorys självidentitet, Logans nya identitet på djupet och det avslöjar det inte så sympatiska draget förnekelse av och hyckleri kring hennes privilegierade bakgrund. Och detta drag gör föraktet för överklassen till ytterligare ett osympatiskt drag eftersom hennes förakt inte kan rättfärdigt grundas i en faktisk erfarenhet av att ha drabbats av en klassmässig orättvisa.

Härefter försonas Rory och Logan, de möts, insisterar båda två på att de var orättvisa mot varandra och pussas på slutet och så är allt bra. Här brister episoden verkligen i kvalité då man allt för snabbt för denna konflikt till ett slut. Denna försoning är inte trovärdig. Logans ilska som är ett uttryck för att han känner sig sårad kan inte tas bort med en förlåtelse. En taskighet kan läggas åt sidan av en förlåtelse om taskigheten är ett uttryck för ett misstag, en obetänksamhet som är grundlös. Men Rorys taskighet är tvärtom mycket djupt grundad i hennes självidenitet. Artikeln har avslöjad något djupt om hennes syn på saker och det är ett reell och svårt problem att Rory faktiskt tycker att den ekonomiska överklassen är ytlig och privilegierad. Detta är inte en syn som hon bara kan göra sig av med i en handvändning och dessförinnan kan det inte undvikas att denna syn faktiskt även gäller för Logan i hans nya roll som affärsman.

Denna analys skulle kunna göras med utförlig och noggrann, men jag har inte mer tid nu, andra tankar och texter kallar.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i existentialism, film/tv-serier och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s