Never let me go – Kazuo Ishiguro – 2 – Mänsklighet och byråkratisering

Analys av ett tema i filmen Never let me go (efter boken med samma titel av Kazuo Ishiguro).

Varför läggs det så stor vikt vid kreativa aktiviteter vid Hailsham? Vad är poängen med det galleri som Madame Marie-Claude en gång om året kommer för att plockar ut de bästa konstverken till? Kathy och Tommy funderar. Efter att ha hört rykten om att vissa par, om de älskar varandra på riktigt, kan få uppskov och leva ett par år tillsammans innan de börjar donera sina organ, så övertygar sig Tommy om att galleriet hänger ihop med detta. Konstverk avslöjar väl vårt inre? Det måste vara genom konstverken som de kan se in i skaparens själ och se om den är förälskad på riktigt! För ett säkert tecken måste de ju ha, för annars skulle alla hävda att de var förälskade bara för att få uppskov.

Detta visar för det första på en viss slags tragik som enbart uppstår i samband med att saker institutionaliseras och systematiseras (ett annat ord är byråkratiseras). Det är i och med att man har något att vinna på att vara kär som det blir relevant och viktigt att skilja mellan dem som är kära och de som enbart säger att de är kära. Det finns gott om exempel i vårt samhälle. Alla skolklasser skulle få ett bättre klimat med assistenter, men det finns begränsat med resurser för assistenter i skolan, därför måste man skilja mellan de elever som verkligen behöver hjälp och de som eventuellt enbart skulle säga att de behöver hjälp. Därför behövs diagnosen. Den som har diagnos (ADHD, ADD, osv.) har rätt att få assistent, den som inte har diagnos kan inte få assistent. Diagnosen ska skilja ut dem som verkligen har inre problem. Ett annat exempel är relationen mellan dyslexi, dyslexidiagnos och rätten till hjälp och resurser t.ex. vid universitet. I ett tillräckligt litet och överblickbart sammanhang, även när det finns begränsade resurser, så kan man göra en kvalitativ bedömning, en personlig bedömning av vem som behöver resurserna bäst. Då behöver man inga diagnoser, inga säkra bevis. I ett litet sammanhang är banden inte formella utan personliga, därför finns det här (på gott och ont) utrymme för godtycke, att den som har makten och befogenheten att dela ut resurserna bestämmer vem som ska få dem.

I vårt samhälle värderar vi rättssäkerhet och jämlikhet högt, detta är hedersvärda värden, men i ett stort, informellt samhälle är enda sättet att sträva efter detta institutionalisering och byråkratisering av mätmetoder för att ”bevisa” vem som har rätt till vad.

I Never let me go är det dock inte som Tommy tror, det visar sig att galleriet ingår i ett projekt för att bevisa att klonerna verkligen har själar, detta som grund för att de bör behandlas humant. Det framgår dock att projektet lagts ner och att mer humana institutioner som Hailsham har lagts (ryktena säger att dt numer enbart finns ”effektiv” industriell produktion av kloner).

Galleriprojektet är alltså ett försök att bemöta en övertygelse med bevis för den motsatta övertygelsen.

Det finns dock två stort problem med både byråkratins resursfördelande behov av bevis och de som vill grunda ett ”etiskt handlande” på bevis.

För det första: Det finns inga ”bevis”, det kan inte finnas några ”bevis” för att någon ”verkligen” är kär eller har en psykisk funktionsnedsättning. En tavla kan lika lite avgöra om någon ”verkligen” är kär som inget bevis i världen kan försäkra Othello om att Desdemona verkligen älskar honom. (Se Stinas text om Othello och skepticism från ett fredagsseminarium för flera år sedan) Det ända som kan rädda deras relation, det enda som kan rädda Desdemona är om Othello lyckas se hennes kärlek. Detta seende kräver tillit och erkännande och i någon mån ett beslut. Cavell menar att frågan om huruvida den andra har medvetande eller inte, inte är en fråga om knowledge, vilket filosofer ofta antagit och byråkratin kräver, utan en fråga om acknowledgement. Det är ”acknowledgement” som jag översatt till ”erkännande”. Det Cavell menar med ”ackowledgement” är svårt att översätta till svenska, jag tänker att det omfattar att se att, att den andre har ett medvetande eller älskar mig, handlar om att ”erkänna” och ”respektera” och ”acceptera” de uttryck som jag faktiskt inte kan förneka om jag bara låter mig se och ta in och öppnar mig för den andre.

Här i ligger den stora tragiken i den strävar efter rättssäkerhet och jämlikhet som i ett stort samhälle kräver byråkratins systematisering av sociala och psykologiska fenomen. För det kan inte finnas några bevis.

För det andra: det är inte bara så att frågan om vem som verkligen är kär eller har en psykisk funktionsnedsättning blir relevant, ja kanske oundviklig, i och med ett byråkratiskt samhälle men sedan visar sig vara omöjlig att bevisa. Problemet är att ”kärlekens” och ”den psykiska funktionsnedsättningens” vara uppstår eller konstrueras först i och med det systematiska mätandet av dem. Detta betyder att det är mätmetoden som avgör vad som hädanefter kommer att avgöra vad som kommer att räknas som ”kärlek” och ”psykisk funktionsnedsättning”. Eller med andra ord: det är mätmetoden som kommer att avgöra vad som kommer att kallas för ”kärlek” och ”psykisk funktionsnedsättning”.

Det går att skapa bevis för kärlek, men vi har tappat bort kärleken på vägen. Hur är detta möjligt? Det låter som ordvrängeri! Det jag vill säga är att vi har tappat bort vår mänskligheten i och med att vi tappar vårt icketekniska begrepp om kärlek och ersatt det med ett som definieras utifrån vissa mätmetoder. Kanske kommer byråkratin aldrig kunna besegra vår mänsklighet och göra oss till robotar, kanske kommer vi alltid att skratta åt byråkratins klumpiga och trubbiga famlande efter total rättssäkerhet och jämlikhet. Men det vore naivt att förlita sig på detta hopp. För det är just ett hopp, ett hopp inför en mycket skrämmande samhällsmaskin.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i existentialism, film/tv-serier, Filosofi, kulturkritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s