Never let me go – Kazuo Ishiguro – 1 – Vårt mentala fängelse

Analys av ett tema i filmen Never let me go (efter boken med samma titel av Kazuo Ishiguro)

En dag när eleverna på Hailsham spelar boll hamnar bollen utanför staketet. Staketet är inte högt och det finns till och med en olåst grind till ängen på andra sidan. Ändå går ingen och hämtar bollen. Sättet de inte hämtar bollen på är mycket talande. Ingen uttrycker rädsla, osäkerhet, tvekan. De drar sig inte tillbaka, de skyggar inte för skolans gräns. Istället avslutar de bollspelet, rör sig in mot byggnaden utan den minsta sinnesförändring. Att de inte kan hämta bollen, att de inte kan gå utanför staketet är lika självklart som att andas. Mycket riktigt finns det i grunden en rädsla för andra sidan, de känner till hemska historier om vad elever som gått utanför råkat ut för. Deras nya fröken undrar om historierna inte kan vara påhittade. De avfärdar henne, hennes ifrågasättande har ingen omstörtande eller underminerande effekt, hennes tvivel framstår enbart som befängt. Som att påstå att man kanske inte behöver andas. Denna situation illustrerar särskillt tydligt ett tema som illustreras henomgående i filmen. Det finns inga låsta dörrar, inga murar, inga vakter, inga hot, inga begränsande regler (vilket betyder: inga regler som upplevs som begränsande. Det finns naturligtvis regler, regler lika självklara som att andas). Trots att Kathy, Tommy och Ruth genomgår en utvecklingsprocess genom filmen där de mot slutet nått en stor insikt om deras situation, vilka uppoffringar det kräver, vad de hade kunnat ha om de inte vore kloner, och en växande känsla av det fruktansvärda i detta öde, så finns det ändå inte ett enda tillfälle i filmen då Kathy, Tommy, Ruth eller någon annan har en tanke på att göra revolt, protestera, fly, omstörta samhället, ta livet av sig.

Detta visar något vi sällan ser och inte vill se. Vi befinner oss alla i denna situation, just nu. Det gör vi väl inte! Utropar du nu. Jo, vi sitter alla fast i de föreställningar vi sedan barnsben och dagligen matas med. Det starkaste fängelset är våra egna föreställningar, vi har alla våra ramar som vi inte kan bryta oss loss från därför att vi inte har några ord och därmed inga tankar som inte befinner sig inom vår ram. (jmf med Foucault).

Den uppenbara invändningen här är att min analys är naiv, att jag postulerar ett fritt tänkande som enbart är en oklar idé. Hur skulle alternativet se ut? Vad skulle det innebära att tänka utan ramar? Dessa frågor är retoriska och menade att påvisa att begreppen ”inspärrad” respektive ”fri” blir meningslösa om man formulerar analysen på ett sätt så att allt hamnar inom ramen för begreppet ”inspärrad” och begreppet ”fri” inte betyder något alls.

Men även om jag erkänner korrektheten i denna invändning, så visar filmen på något viktigt som inte har att göra med just klonernas specifika situation i just det samhället. Filmen visar på något viktigt om vad det innebär att vara människa och leva i ett samhälle. Jag antar att en analys av problemet, alternativet och metoden för att bryta sig lös kan vara möjligt, men för nu nöjer jag mig med att säga att vi lever alla i Kathys, Tommys och Ruths fängelser som varken har murar, lås eller vakter, men ändå är omöjligt att fly från.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i film/tv-serier, Filosofi, kulturkritik, självkritik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s