Mod, initiativlöshet, livets absurditet och övermänniskan

Julia Annas menar i Intelligent Virtue (under utgivning) att mod är en av de viktigaste dygderna, jag har länge varit tveksam till detta. Mod, har jag tänkt, innebär maskulint risktagande och borde ersättas av dygderna ödmjukhet och omtänksamhet. Nu har jag insett att dygden mod är så mycket mer än vad de gamla grekerna tar upp i sina exempel.

Det är svårt att ta initiativ. Initiativ innebär ansvar om det inte blir som man tänkt. Initiativ kräver att man först tar ett beslut. Att ta initiativ är att utöva makt, att ställa den andre inför ett faktum. Det är skönt att vara initiativlös eftersom man slipper allt detta, man slipper ångesten. Men att förbli initiativlös är inte ett bra alternativ om man vill leva ett gott liv och undvika att förtrycka andra. Att inte ta initiativ är också att utöva makt, närmare bestämt tvång, eftersom man tvingar den andre att ta initiativ om något skall hända. Och annars blir livet torftigare än vad det behöver vara.

Livet är absurt, maktutövandet och förtryckandet av andra är en oundviklig del av det.

Jag har svårt att tänka detta, men jag kan inte undvika slutsatsen att maktutövandet kan vara en positiv kraft, att utöva makt kan vara att visa vägen, eller att ge den andre något (till exempel kärlek, glädje eller hjälp).

Om jag minns rätt så är Nietzsches (eller min) övermänniska någon som är i harmoni med sin vilja, en person som trots att den insett allt jag sagt ovan och allt jag ännu inte kan skönja och ändå vill utöva sin makt. ”Viljan till makt” handlar naturligtvis inte om att vilja bli en Napoleon, utan om att ha accepterat livets villkor, lärt känna sig själv så pass bra att man vet vad man vill och klarar av att ta beslut. Och samtidigt, och detta är kanske det svåraste, så klarar övermänniskan av att ta ansvaret för initiativet.

Jag har så lätt att gömma mig i initiativlösheten med den motiverande lögnen att ”det är för att jag inte vill vara den andre till besvär och påtvinga den andre mina infall, mitt tycke och smak”. Jag ser nu att jag istället är feg/rädd och velig därför att jag inte vill ha ansvaret för den i beslutsögonblicket oklara innebörden och konsekvensen av mitt initiativ för de andra. Jag mår dåligt vid blotta tanken på att mitt initiativ kanske kan såra eller göra den andre illa. Det är en känsla jag inte tänker försöka träna bort, tvärtom, men det är en känsla som man måste lära sig att hantera.

Övermänniskan är modig.

Initiativtagaren är modig.

För att leva ett gott liv krävs det mod.

För att behandla de andra gott krävs det mod.

Mod innebär att man är beredd att ta risken att misslyckas, men att göra det ändå därför att man har en god intention, ett ärligt uppsåt och tänkt igenom initiativet och tagit ett beslut som är ett uttryck för vad jag vill kan bära.

Julia Annas har i Intelligent Virtue fått mig att inse detta.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i existentialism, Filosofi, Julia Annas, kulturkritik, moralfilosofi, privata erfarenheter, självkritik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s