Thrillerserien ”Den fördömde” cementerar manssamhället

Jag såg andra delen av den svenska thrillerserien Den fördömde igår. Den hade såklart en konventionell dramaturgi och var därför riktigt tråkig, men det var inte det som gjorde mig upprörd.

För att kort referera handlar Den fördömde om en polis, Sebastian, som jagar en seriemördare som enbart dödat kvinnor. Edvard, en sedan 14 år inspärrad seriemördare som också bara dödade kvinnor, vet vem den nya mördaren, Ralf, är och anger honom för den kvinnliga polisen Vanja. Han grips, alla poliserna tror att Ralf hade Edvard som förebild och alla är glada att han gripits. Men inte Sebastian, han tror att Edvard är mer inblandad och han tror att allt är riktat mot honom eftersom alla kvinnorna som mördats är gamla flickvänner till honom. Ingen tror honom men Sebastian har såklart rätt, Edvard flyr från fängelset, kidnappar den kvinnliga polisen Vanja (som ingen förutom Sebastian och Edvard vet är Sebastians dotter), men tänker vänta med att döda henne tills Sebastian hunnit hitta honom, som hämnd för att Sebastian lyckades få honom inspärrad för 14 år sedan.

I en bemärkelse handlar filmen om kvinnor som mördas. Men detta bli bara en bisak, egentligen handlar den om manlig tuppfäktning. När det börjar dra ihop sig, Ralf är fångad och Edvard har flytt, börjar ett psykologiskt spel mellan de tre.

Edvard ringer Sebastian från Vanjas mobil och säger att de är lika, att enda skillnaden är att han själv mördar kvinnor och Sebastian knullar kvinnor, men de behandlar båda kvinnor på samma sätt, som förbrukningsvaror.

Sebastian försöker utpressa Ralf på vart Edvard har tagit Vanja för att mörda henne. Ralf säger att Edvard är en stor människa, att både han själv och Sebastian är småflugor i jämförelse, att enda skillnaden mellan honom själv och Sebastian är att han vet att han inte kan mäta sig med Edvard medan Sebastian tror att han kan det. Sebastian protesterar, Ralf är duktig, han är ju nästan duktigare än Edvard, det är ju därför Edvard satte dit honom nu, för att han inte skulle bli större än honom själv, men om han hjälper Sebastian att sätta dit Edvard, då blir han ändå större än Edvard. Sebastian säger; det är ju inte Edvard som hållit mig vaken på nätterna, det är inte Edvard som har skadat mig, han har ju suttit inlåst i 14 år, det är ju du som skadat mig, det är du som är stor.

Till slut måste Ralf erkänna att han blir imponerad av Sebastians skicklighet i att locka honom att förråda Edvard och säger att Sebastian är en värdig motståndare. Sebastian svarar du är en värdig motståndare.

Sebastian får reda på vart Edvard och Vanja befinner sig och han åker dit utan att berätta för någon av sina kollegor att han ska dit, han vill inte ha dit insatsstyrkan, han vill inte ha hjälp. Nu är han den ensamme hjälten som personligen ska göra upp med skurken och alla som sett en deckare han räkna ut hur det slutar.

Det som är så extremt obehagligt med denna film är att kvinnorna och kvinnomorden inte alls är väsentliga! Sebastian säger att mördaren har skadat honom, vafan! Är det inte kvinnorna som mördats och deras familjer som skadats? Nej då. De är enbart attiraljer i denna manliga maktkamp. Detta handlar inte bara om karaktärernas fokus, om att de behandlar kvinnorna som förbrukningsmaterial, det som gör mig så upprörd är att själva filmen behandlar kvinnor som attiraljer i denna manliga maktkamp, filmen sätter männen i fokus, filmen sätter stackars Sebastians sömnlösa nätter i fokus. Varför är han sömnlös? För att kvinnor blivit mördade eller för att han inte kan besegra och överlista den store mördaren? Man kan tro att det är det första, det vore ju behjärtansvärt, men jag är benägen att säga att hela filmen utstrålar att det är det senare.

Vad är det då för maktkamp mellan dessa män? Det är inte en kamp om något särskilt, utan om vem som är stört och bäst. Filmen sensmoral: låt kvinnor då så länge vi män kan kivas om vem som är störst och bäst.

Det finns en instucken maskulinitetskritiken när Edvard säger att han och Sebastian är lika, att de båda behandlar kvinnor som förbrukningsmaterial och att det inte är någon skillnad mellan att knulla och mörda kvinnor om man har denna inställning när man knullar. Detta är en bra maskulinitetskritik. (Fast i filmen har den naturligtvis bara funktionen av att vara en provokation och ett sätt för Edvard att visa sig vara större än Sebastian).

Kvinnorna får aldrig vara personer, inte ens Vanja, hon är naturligtvis ung, blond, snygg och naiv, hon tror sig vara så duktig när hon genom att skänka sin kropp till Edvards begär (hon låter honom röra och lukta på hennes hår) får fast Ralf, men naturligtvis har Sebastian rätt i sina förebråelser, hon gör fel, hon förstår inte bättre, hon förstår inte att hon leker med elden, hon är dum, dum, dum och han har alltid Rätt. Dessutom blir hon reducerad till att enbart ha funktionen av att vara Sebastians dotter (det är ju därför Edvards kidnappning är så ”storslagen”).

Ingen av de tre männen har ju någonsin fel, de är vita, medelålders, fula och rationella.

 

Jag förstår inte hur man kan se sig själv i spegeln efter att man varit med och producerat en sådan här film, nog för att all mainstreamfilm reproducerar könsmaktsordningen (mainstreamkultur reproducerar och försvarar per automatik alltid de rådande värderingarna, annars är det inte mainstream utan kontroversiellt, obegripligt eller ”dåligt”) men denna var verkligen extrem.

Det är ju meningen att vi som tittare ska tycka att det är spännande, vi ska heja på hjälten och avsky skurkarna, vi ska kittlas av det psykologiska spelet och fascineras av skurkens sjuka böjelser och tycka synd om hjälten när han lider under sina sömnlösa nätter (stackars dig!).

Denna film drar in sina tittare i ett sätt att se på världen där det är självklart och oproblematiskt att män strider med män om makt medan kvinnor enbart är perifera – trots att filmen ju handlar om kvinnor som mördas får de aldrig någon plats!

Denna film cementera och rättfärdiga mäns användande av kvinnor som förbrukningsartiklar och säger tittaren att om du är kvinna måste du finna dig i detta och du är och förblir en del av samhällets periferi, håll dig där!

Visst, Vanja gör lite motstånd och hon lyckas såga av sina rep med en vass porslinsbit och slår ned mördaren bakifrån en gång (hur många gånger har vi inte sett exakt detta förut?). Nu låter det som att jag reducerar hennes roll, men jag är trött på denna standardkvinnobild därför att den bara fungerar legitimerande. Så länge manssamhälleskramaren kan peka på ett exempel på kvinnlig styrka och självständighet så är det som om det är okej att männen är överordnade och centrerade totalt sett.

 

 

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i film/tv-serier och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s