Schizofreni ett måste

har börjat inse att senaste tiden dysterhet beror på att jagt verkligen hatar hur hemsk världen är. Jag inser att jag inte har kunnat känna glädje för det jag borde känna glädje i min vardag eftersom vi håller på att konsumera sönder planeten totalt. Men vad ska man dra för slutsats av det? Att ”världen blir ju inte bättre av att du går runt och är dyster”? Det är detsamma som att säga att man ska stänga av, inte bry sig om omvärlden. Borlighetens största dygd! En vän sjunger i en av sina visor att ”jag har någon som får mig att skratta trots att det aldrig blir fred” – och jag kan inte avgöra om det är något bra eller hemskt.

Mitt kylskåp är fullt, lönen rullar in varje månad, världen är inbäddad i snö som gnistrar i solen. Vi lever så skyddat. Det går inte att fatta allt blod som denna min värld omges av bygger på.

Jag inser att det inte så mycket är att jag inte kunnat känna glädje som att glädjen att blandats med något kväljande som snabbt förstört den, jag har inte tillåtit mig att känna ren glädje.

Men jag orkar inte vara dyster, jag vill inte ha en smutsblandad glädje och världen ser verkligen hopplös ut.  De senaste dagarna har jag varit benägen dra slutsatsen att jag borde arbeta på att skjuta bort världens orättvisor. Jag kände i morse att nu skiter jag i världen och när jag cyklade genom den solglittrande snöns vackerhet kände jag en ren glädje. Det går, man kan skjuta bort världen, trots att man egentligen vet hur den ser ut. Men vad händer med mig om jag uppmuntrar denna benägenhet?

Så jag tänkte, att enda lösningen är att försöka splittra sig själv. Att klara av att både känna ren glädje för det man har och dysterhet och frustration över världens orättvisor.

Det är bara ett litet problem: hur i helvete gör man det?…