Sverigedemokraterna

När man var barn fanns det alltid en störig kille i klassen. På något sätt påminner Sverigedemokraterna om denna kille, men nu är klassen offentligheten.

Sverigedemokraterna blir allt mer mobbade.

Personer som ställer upp för dem utesluts ur fackförbund.

Det diskuterades att utskottens medlemmat skulle minskas från 17 till 15 för att de inte skulle få någon plats.

Deras medlemar hängs ut på internet (av kriminella gänget OG som kommit över intern information)

Flera medlemmat hoppar av på grund av hot och trakasserier.

Berglin driver med dem. Schyffert driver med dem. Allas driver med dem.

Alla riksdagens partier proklamerar övertydligt hur de aldrig kommer att samarbeta med eller ens samtala med dem.

Och så vidare, och så vidare.

Jag vet inte hur jag ska fortsätta analogin med den störiga killen i klassen. Det fanns dels de där tuffa killarna som trakasserade alla andra, som provicerade, som bråkade. Förstående medelklassföräldrar sa till sina barn som fått stryk att ”håll ut, när du blir vuxen kommer du kunna skratta åt honom, se ned på honom. Han har ingen framtid, men det har du.”

Är det nu alla dessa medelklassungar tar revansch på den störiga killen? Nu har man äntligen makt och språk att ge igen. Den störiga killen från mellanstadiet ska hålla käft och göra skitjobbet i samhället, han ska för hela sitt vuxenliv sona för den pina han utsatte de försiktiga och väluppfostrade klasskamraterna för.

Men kanske är det fel analogi?

Där fanns också ”DAMP-ungen”, den där killen som aldrig kunde sitta still, som blev otroligt arg om man retade honom på rätt sätt. Han var inte häftig, alla hatade honom och han visste det, ändå sökte han uppmärksamhet och bekräftelse. Tjejerna sa ”snälla, lägg dig i den där lerpölen, snääälla, för vår skull” och det gjorde han, för det var den enda uppmärksamhet han fick från dem, och oj, vad de skrattade.

Är det denna kille som fått nog, som nu i vuxen ålder (med rätta!) resignerat till hat och bitterhet som äntligen strävar efter sin revansch genom att bli Sverigedemokrat?

Jag vet inte.

Oavsätt hur man ska se på det så mobbas Sverigedemokraterna och jag förstår inte hur man tänker sig att den metoden ska bidra till ett bättre samhälle. Offentligheten liknar mellanstadiet. Ett skäl till mellanstadiets ohyggligheter berodde på oförstånd och okunskap om hur man löser konflikter, hur man bemöter andra, hur man säger ”du sårar mig”, ”du gör mig ledsen” eller ”snälla, ge mig lite bekräftelse”, ”var inte elak”, ”även om jag är störig och elak så vill jag ju också skratta och ha kul”, ”jag vill vara med”.

Det är skrämmande att se att fackföreningsföreträdare, toppolitiker, mediamakthavare är så fruktansvärt dåliga på att hantera konflikter konstruktivt.Vilken plats hade de i mellanstadiets klass?

Sverigedemokrater måste bemötas på ett individuellt plan. Sverigedemokrater är människor och precis som alla andra är de ibland rädda, de vill också ha ett ”bra samhälle” (vad än man lägger in i det). Det är INTE farligt att lyssna på en sverigedemokrat, det ör tvärtom förutsättningen för att förstå vad personen känner och tänker, hur personen uppfattar världen. Och detta är en förutsättning för att kunna bemöta och förklara. Men bemötandet och förklarandet kan bara nå fram om man behandlar personen med respekt och förståelse. Ingen Sverigedemokrat kommer lyssna på argument och fakta om de känner sig hatade och föraktade.

Hat ska inte bemötas med hat, hat måste bemötas med kärlek. Allt som benämns som hat är inte hat, hat är ibland rädsla och det värsta man kan bemöta rädsla med är hat, rädsla måste bemötas med bekräftelse av denna känsla och en kram, ett löfte om att ställa upp och finnas där. Och egoism och elakhet kan inte bemötas med härskartekniker, det måste bemötas med tolerens, med att uthärda. Att behöva härda ut är inte rättvist, det är asjobbigt, men man kan inte sänka sig till samma nivå om man vill förbättra samhället. Förlåtelse och kärlek är kanske det svåraste som finns eftersom det är så otacksamt.

Tänk dig för nästa gång du uttalar dig om Sverigedemokraterna.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i kulturkritik, Politik, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s