att vara en god människa

Jag kommer nu sluta tala om objektiv kunskap och enbart tala i termer av kunskap, jag vill säga att om något är kunskap så är det sant och då är det objektivt, annars är det inte kunskap.

Om man vill kortfattat uttrycka den kunskapsidé jag siktar mot kan man säga att:

Murdochianskt: ”kunskap är att se den andre”, att se den andre är att se den andre kärleksfullt. Man kan inte vara blind av kärlek, man kan vara blind av hat och avund, av begär att äga den andre och att vara den andre. Kärlek är, precis som det goda, ideal att sträva mot, det svåraste som finns.

Platonistiskt: Den som vet vad som är rätt, gör det rätta. Ipso facto: den som inte gör rätt vet inte vad som är rätt.

Aristotelisk invädning: men viljesvaghet då?!

Detta riskerar att bli en strid om ord, om vilka sinnestillstånd som ska räknas som ”att veta vad som är rätt”.

Platon kan invända: viljesvaghet är en karaktärsbrist, denna karaktärsbrist är epistemologisk, den som är viljesvag ser inte (inser inte (känner inte, i dubbel bemärkelse (kroppsligt och epistemologiskt, de hänger ihop))) innebörden i och konsekvenserna av handlingen. Den som skyller på viljesvaghet har tillägnat sig en allmän uppfattning (lyssnat på mannet i Heideggers termer) men, givet att uppfattningen

Viljesvaghet innebär att man inte vill trots att man känner att man borde vilja. Att handla moraliskt är att vilja. Men för att vilja det rätta måste man förstå varför det är rätt, man måste ha kunskap om innebörden i och konsekvenserna av handlingen (beteendet, vanan, yttrandet, etc.).

Invändning: man kan ju aldrig veta konsekvenserna på förhand!

Svar: Självklart inte. Men det förändrar inte faktum att man måste veta detta för att handla rätt. Däremot innebär det att människan aldrig kan bli en perfekt varelse, att handla rätt måste förbli ett ouppnåligt ideal. Men trots det så kan vi handla mer eller mindre rätt. Vi kan sträva efter att handla så rätt som möjligt, att inse innebörden och konsekvenserna så gott vi kan, vi måste försöka.

Viljesvagheten kommer ofta att finnas där som ett faktum, men den ska inte förstås i Aristoteleiska termer. Aristoteles menar att man kan veta vad som är rätt och att viljesvagheten är ett separat fenomen som om den finns ställer sig i vägen. Men i Platonska termer är viljesvagheten en konsekvens av att man inte vet vad som är rätt. Viljesvagheten bemöts, behandlas, bekämpas med en större ansträngning att förstå, att nå insikt om, att känna konsekvenserna och innebörden i handlingen.

Den som ”vet” att han borde skänka pengar till välgörenhet men inte gör det och skyller på viljesvaghet gör ett misstag om han fokuserar på att bota viljesvagheten, det riskerar att resultera i auktoritetstro, undergivenhet, eftersom han riskerar att lära sig underordna sig mannets dogmer ”man måste skänka pengar till välgörenhet”. Den som är viljesvag i denna fråga ska istället läsa på. Men akta dig också för patetikens propaganda! Vi vill inte heller falla offer för medlidandet! Den som handlar av medlidande handlar inte moraliskt. Frossa inte i otäcka dokumentärer, om dokumentärer är det enda du har, försök se igenom dem. Något kan de lära oss, visst, men inte med sin retorik.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i existentialism, Filosofi och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s