Varför ägnar jag mig åt filosofi?

Det är den frågan som driver mig i mitt filosoferande.

Varje gång tidigare som jag ägnat mig åt något, t.ex. datorspel, supande och uteliv, sporter, sex, studier så har jag drabbats av denna fråga. Varför? Varför gör jag detta? Och jag har överväldigats av en känsla av meningslöshet. Under min uppväxt, ända till gymnasiet så har jag slöat bort min tid. I tonåren växte då känslan av att jag slösade bort mig tid, och jag ville inte göra det.

Jag tänkte: vad är det värt att leva för om jag enbart slösar bort det? Jag måste göra något vettigt med mitt liv.

Sedan dess har jag slitit. Ja, jag sliter verkligen varje dag. Jag ägnar all koncentration, tid, energi som jag förmår att uppbåda på filosofin. Varför denna aktivitet? Därför att jag söker efter svar på vad jag ska göra med mitt liv, vad som är meningsfullt.

Jag skräms av bilderna man sett av marxister från 70-talet som varit så hängivna. De tillhör samma bunt som 30-talets nazister och diverse frireligiösa grupper m.fl. De är frälsta, men de ser inte att de drivs av illusioner. När allt kommer kring kan de inte rättfärdiga sina engagemang, historien visar att de slösade sina liv förgäves, för en (illa genomtänkt) idé. Jag är rädd för att hamna där, man borde väl skratta men jag sätter skrattet i halsen och rodnar å deras vägnar.

Jag söker svar på vad jag ska göra med mitt liv och, visst, jag har hittat svar, mitt tänkande och läsande har tagit sig uttryck i mitt handlande, i hur jag lever mitt liv. Jag är feminist, jag anstränger mig för och sätter en stor vikt vid att städa, laga mat, handla, sätta upp gardiner etc. lika mycket som min sambo. Jag äter inte kött (iaf försöker jag äta så lite som möjligt), jag engagerar mig politiskt (ja, jag är väl inte direkt aktiv och jag tappar ständigt energin, men jag försöker). Men dessa handlingar och beteenden är inte skrivna i sten, jag tvivlar ständigt, inte bara teoretiskt, utan på allvar, jag tvivlar på poängen med det hela. Jag tycker kött är gott, jag är priviligierad i det nuvarande samhällsskicket, jag behöer inte engare mig politiskt för min egen skull, och vem vill städa och handla mer än den måste? Jag skulle kunna leva slappt, lyxigt, etc. och det är klart att det till och från är mycket lockande att värja sig att skjuta ifrån sig allt som skulle kunna reduceras och bortförklaras som ”politiskt korrekthet”, ”naivitet”, ”enbart dåligt samvete”. Varför gör jag då det jag gör? Därför att jag har skäl, därför att jag kan rättfärdiga det. Samtidigt så är det så att mitt filosoferande, det jag gör på dagarna, syftar till att ständigt förnya, förbättra, fördjupa skälen och argumenten.

Därmed känns filosoferandet inte bortkastat. Även om det skulle vara så att det jag gör gör jag förgäves, att inget har någon mening, att jag lika gärna skulle kunna spela datorspel, dricka sprit och skita i världen, så är det åtminstone så att jag försöker att ta reda på om det är så eller inte och isåfall varför.
Jag har en ambition och förhoppning om att genom mitt filosoferande komma fram till ett svar på vad som är värt att ägna sitt liv åt, vad som inte är förgäves att leva för. Jag är inte särskilt optimistisk, jag kan inte se hur ett svar skulle kunna ges. Det är just detta som är min drivkraft. För jag vet inte att det är så, men jag spenderar min tid, jag i stort sätt all den vakna tid som jag orkar spendera, på att försöka ta reda på om det verkligen är så eller inte. Och detta är meningsfullt, även om jag antagligen kommer behöva ägna hela mitt liv åt detta utan att nå något svar, därför då har jag åtminstone försökt ta reda på vad jag ska göra med mitt liv utan att det är fögäves. Därmed är det inte förgäves som jag ägnar mig åt filosofi/att försöka ta reda på vad jag ska göra med mitt liv filosofi.
Simon:

Men någon skulle kunna säga att du är förvirrad, att du har trasslat in dig i ett tänkande och sökande efter absoluta skäl, men att den frågan försvinner i handlandet. Att den inte uppkommer då.

Erik:

Men för mig uppkommer den frågan i handlandet. Hittills i mitt liv, eller i alla fall sedan tonåren, har jag alltid efter en tids hängivelse åt en aktivitet drabbats av frågan varför? Av känslan av meningslöshet. Att jag inte stått ut. Att jag bara slösat bort mitt liv.
Om vi nu bara lever en gång, utkastade i denna tid, i denna del av världen, i denna situation, i allt detta märkliga och fantastiska, vore det då fruktansvärt skrattretande om man liksom missade chansen att leva? Att man liksom inte riktigt hann reagera innan det var dags att dö och försvinna ur tiden igen.

Simon:

Men det är väl inte alltid så? Det är väl knappast i allt du tar dig för och omger dig av som du tvivlar på dess meningsfullhet?

Erik:

Jo, så är det. Det finns inte en enda del av mitt liv som jag inte tvivlat på. Du tänker förståss på min kärlek till min sambo, min kärlek till mina föräldrar och närmsta vänner.
Men kom igen, vi måste kunna vara ärliga här. Vem har inte grubblat å det allvarligaste på sina allra närmsta relationer. Ibland sliter de, ibland vill man bara skita i allt vad omtanke, närhet och kärlek till dessa människor heter. Ibland tror man inte att man älskar dem, ja ibland känner man att man inte älskar dem.

Du tänker kanske på att äta när jag är hungrig, sova när jag är trött, skratta när någon säger något roligt. Det är bra exempel, jag har väl aldrig tvivlat på meningen med att äta när jag är hungrig, men man kan ändå, på ett djupare plan, protestera, värja sig mot dessa fundamentala begär och känsla av värdefullhet och meningsfullhet. Man kan hata detta liv där man måste äta samtidigt som man frossar i sötsaker, man kan hata det faktum att man såklart ser att man ofrånkomligt värdesätter sina ”nära och kära”. Och det finns alltid ett svar, en slutgiltig utväg som är så enormt uttjatad i litteraturen att jag inte orkar ödsla ett ord på den.

Erik:

Ibland har jag också svårt att motivera varför jag ska få skattepengar för att få ägna mig åt filosofi.

Simon:

Jag har svårt att tänka mig något bättre att lägga skattepengar på. Speciellt om man ser till, till exempel, argumentationsförmågan hos någon sådan som Jan Björklund.

Erik:

Det var ett mycket bra svar, det tar jag till mig, tack.

Annonser

Om erikjboström

Filosof: tänkare, samhällskritisk, jag ristar inga svar i i sten, allt är omförhandlingsbart, ständigt påväg framåt.
Det här inlägget postades i Filosofi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s